Ett helt fullsatt Slagthuset är första destination för Lena Philipssons Sverigeturné med showen ”Jag är ingen älskling”, namngiven efter hennes senaste album.
En tonartshöjning. Ett klädbyte. Otaliga gapskratt. Och en röd ros som långsamt förvandlas till aska.
Så skulle man kunna sammanfatta kvällen. Eller som att en romantiker gör ett bokslut över sitt liv för att
lära sig och kunna gå vidare. Sexmannabandet gör entré mot svartvita filmklipp av kyssande par och
romantiskt pianoklinkande. Ni vet, sådär som filmerna brukar sluta.
Lamporna tänds och sen kommer Lena in på scenen. Femtio har hon hunnit bli.
Hon slog igenom, som tjugoåring i Melodifestivalen. Året därefter utnämndes hon till Sveriges sexigaste
kvinna. Sådana utnämningar känns daterade. Men det har satt sina spår att vara en artist som är
beroende av sitt utseende. Ännu mer att vara så beroende av själva kändisskapet.
”Om jag blir gammal och ful nån dag, säg är du kvar?”, frågar hon i första låten när hon satt sig ner, bekvämt bakom den svarta flygeln. Kanske handlar texten om någon av de män hon dejtat. Mer troligt är att den riktar sig till oss i publiken.
Det råder inget tvivel om att det finns ett intresse för hennes liv och de reflektioner hon, både i mellansnack och i texter, väljer att delge. Det märks inte minst när hon spelar sina nyare låtar, som inte hunnit sätta så stora avtryck. Publiken spetsar öronen, för att inte missa ett enda ord. Samtidigt poängterar hon hur ont det gör att se skrikande rubriker om sitt kärleksliv när man ska handla mat.
Hon och bandet, med respektingivande veteranen Niklas Gabrielsson som kapellmästare, bjuder på samtliga
egenkomponerade låtar från senaste albumet. De flesta av dem går i discostil, några bär med sig inspiration från tidigare samarbetspartnern Orup.
När det är dags för de lite äldre hitlåtarna lämnar hon pianot och tar rollen som schlagerdrottning. Det är då de största jublen kommer.
”Det känns som att ni älskar mig”, säger hon plötsligt.
Någonting får mig att tro att det inte är inrepeterat.
Det är inte bara Philipssons slutsatser om livet och kärleken som resonerar med publiken. Även hennes humor, ofta av lätt sexuell karaktär, gör succé. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig hört en publik som skrattar så mycket.
Finast och mest dynamisk är hennes röst i ”Teach me Tiger”. Den framförs i version 2.0 med en avklädd man som tar den åmande rollen hon själv tilldelades i SVT:s Jacobs Stege när hon blivit Sveriges sexigaste kvinna, mot Sven Wollter, som blev sexigaste man samma år. I den uppdaterade versionen tar hon Wollters roll, pöser i en fåtölj och röker pipa för att avsluta med att allvarsamt läsa dikten ”Säg till om jag stör”, precis som Wollter gjorde.
”Adjö farväl”, snarlik Cat Stevens ”Father and son” är den perfekta avslutningslåten. Den summerar både kvällen och Philipssons liv fram tills nu.