Lena Philipsson är tillbaka med en ny show. I ”Jag är ingen älskling” visar hon mästerligt upp konsten att vara folklig men inte slätstruken, samtidigt som hon framför både nostalgitrippar och nya låtar.
Det brukar heta att det går utmärkt för offentliga personer att vara personliga men inte privata. Lena Philipsson fullkomligt punkterar denna sägen i sin föreställning ”Jag är ingen älskling” som i dag ges två gånger i Västerås konserthus.
Till en början är det lätt att bli invaggad i tron om att detta är ännu en musikalisk fars där relationer och livsöden kavlas ut i en något platt skapelse. ”Oktober” som Lena Philipsson tillägnar sin bortgångne far är vacker och uttrycksfull, liksom jazzdrypande ”Månsken i augusti” som rör sig stilistiskt över udda tongångar – men det är i hennes sylvassa mellansnack och dråpligheter som en totalt självdistanserad, hysteriskt rolig och småsnuskig version av artisten kliver fram.
Lena Philipsson klär av sig det ena privata lagret efter det andra och drar sig inte för att skämta om spruckna förhållanden, ensamhet, spandexdräkter och unga snygga män. Rappt och skoningslöst varvar hon ballader och rockstänkare. Visst händer det att en skevhet smyger sig in här och var, men där räddar alltid de enkla och träffsäkra texterna upp.
När hon skanderar att ”mitt namn är Lena och jag tänker inte vara tyst” i ”Lena Anthem”, som på något sätt bär upp hela hennes persona i styrka och fyndighet, kan undertecknad inget annat än önska att hon aldrig förstummas.